Sällan har jag haft så mycket obefogad panik som imorse.

 

Sprang runt i lägenheten som ett jehu, sju minuter innan bussen skulle avgå.

 

Med svetten lackande under yllekofta och raggsocka.

 

Svärordsförrådet söktes igenom likt en minsvepning: tyst, försiktigt och explosionsartat.

Jag lyckades även med konststycket att hitta på ex antal egna censurbara ord, såsom: "flirf flirf", "sneeeeuuschgatth" och "fanhelvetesjävlahelvetesjävlafanjävlarns".

 

Försökte få liv i sovar-Fanny, som jag alltid lägger mitt sista hopp till då min värld rasar samman.

Hennes trötta mummel kan inte direkt räknas som resultatgivande.

 

Men med tre minuter till bussavgång, hände det ... jag hittade mina hörlurar.

 

Pjuh.

Disaster diverted.

Idag var den kanske mest utmanande timmen,

under min tid som tvåbarnspapi.

 

Jag skulle ta båda barnen.

Handla lite, hämta paket och gunga.

No biggie.

 

Elleeeeeeeer?

 

Hundra meter ifrån lekplatsen där Charlie äntligen ska få gunga, slocknar hon.

3rd strike ... OUT! Typ.

Vilket innebär att jag snabbt som f*n måste lägga om mina planer och min inbyggda GPS.

Jag svänger om och kör snabbt som tjyven mot affären istället där jag ska hämta paket.

Min tanke ägnas hela vägen dit åt scenariot där Charlie vaknar upp, pigg som en lärka, i affären,

och inser att, "här finns ju för i hela hulingen inga gungor!"

Jag chansar. Och hon sover sig igenom mina svettningar.

 

Har du försökt att väcka en ettochetthalvtåring som sovit en kvart?

Jag ville ju göra det så fridfullt som möjligt, så klart.

Men viskningar såsom: "Charlieeeeee ... ska du vaknaaaaaa?" hjälpte föga.

Inte ens en liten ryckning i läppen till ljudet av min ljuva stämma. Suck.

Till slut låtsashostade jag lite för högt ... "*host* GUNGA! *host*".

Svinpigg.

 

Utmaning 3:
Min låtsashost skapade svallvågor i syskonvagnen och väckte Siggeluringen.

Vilket innebar att jag för första gången fick äran att testa "Dubbelgungning".

Med en vante på Charlies gunga,

och andra på vagnen ... satte jag mina barns världar i gungning!

(Ooooh, den ordvitsen stank ända hit)

 

Utmaning 4:
Jag började efter ett tag känna av min blåsa. Kisseblåsan that is.

Den tryckte på som om det inte fanns någon morgondag.

Hur lägger man upp det så fint som möjligt,

att pappa minsann inte kan kissa på lekplatsen,

och att lilla söta snälla Charlie måste slitas upp ur gungan och slå följe hem till toaletten?

Jag lockar med Barnkanalen. Som inte funkar.

 

Precis när jag börjat förbereda Charlie på att vi snart måste gå,

så sparkar hon mig svinhårt (omedvetet?) på låret.

Då jag är byggd som en svältande flamingo blir lårkakan förödande.

Jag måste nu alltså halta hem med en lårkaka från Helsinki och kissnödigast i stan. Lägg därpå till en besviken Charlie som med sin bästa hundögon vädjar om mer gungeligungande.

 

Dessutom hade jag ännu inte handlat.

Lyllo mig.

Blev länkad av hormoner och hemorrojder ...

 

 

 

 

 

... länk till den bloggen här.

 

Den länkningen ledde igår till en überökning av papis unika läsarantal.

Detta resulterade i sin tur i att min normalbegåvade (nåväl) hjärna,

försökte räkna ut öknngen i procent (Mission Impossible 5).

 

Som ni antagligen redan listat ut,

gick det lika bra som i att det gick SKITDÅLIGT.

Hur i hela hallonbåtar och tryffelbågar,

räknar man ut en ökning i procent?!

 

Jag testade med de matematiska formler jag lärt mig genom åren (OBS! IG i Matte A):

 

Inte heller

Jag gick helt enkelt bet på varenda en.

 

Till slut hittade jag rätt.

Men eftersom det visade sig vara alldeles för lätt (för andra),

så skippar jag i att visa närvarhur.

Detta för att min IQ är min egen,

och inte andras att leka kurragömma med.

 

Det fixar jag så himla bra själv.

Ojoj.

Vilket genomslag på förra inlägget.

Fanny länkade till bloggen och läsarantalet steg med typ 200%.

Ibland kommer man till insikt om saker i sitt liv som behöver en förändring, det här var en sådan.

Jag erkänner att jag har varit den där svettiga karlakarlen som "minsann också slitit arslet av mig" medan frugan suttit hemma med barnen och "tjänat pengar på att inte göra någonting", som någon annan så fint uttryckte det.

Jag gör mitt bästa i försöken att stötta och komma med "heja heja heja"-ramsor för att Fanny ska veta att jag tänker på henne från jobbet.

Men ibland kommer grodorna ändå.

När man kommer hem och undrar what all the fuzz är all about, "det här är ju hur lugnt som helst".

Jag får fortfarande panik ibland när Sigge skrikit nonstop i femton minuter och ingenting hjälper.

Det är nog tyvärr ingenting jag kan ändra på över en natt, men jag kommer göra mitt bästa för att inte lägga min börda på Fannys axlar som redan haft en heldag i samma situation.

Då kanske jag pallar femton minuter.

Det samma gäller hushållssysslor. Varför har det inte dammsugits? Diskats? Lagats festligaste måltiden?

Ja, kanske för att man inte har en "Octowoman", med åtta armar, till hemmamamma.

Kan vara EN anledning.

Nu ska jag sluta klanka ner på mig själv, jag är faktiskt rätt duktig, snäll och en bra pappa också.

Men det är mycket jag kan bli bättre på.

Detsamma gäller alla där ute som sitter i min sits.

Sluta gnäll, sluta ställ orimliga krav, var kärleksfull, visa förståelse, ta barnen en stund, avlasta, välj dina ord väl, tänk efter innan, sluta lata dig, släng ifrån dig mobilen, städa, diska, torka, svabba, fixa, dona, lek med barnen ... säg hur duktig din hemmamamma är.

De behöver det.

För deras, för barnens och för eran relations skull.

Step up, be a man.

Efter att ha varit tvåbarnspapi i lite mer än en månad, skulle jag bara vilja säga till alla mammor...

... BIGGIE UP YO!

Ni är fett balla brudar som pallar hela dagar av skrik, gråt, gnäll, gasiga magar, spyor till förbannelse och vrida o vända ut o in på er själva för att få dagarna att gå så smärtfritt fram som möjligt.

Allt detta medan vi svettiga män jobbar och sedan kommer hem och gnäller över mat som inte görs, nattmatning som måste genomlidas, egentid som försvann, bajs på fingrar och kläder och har mage att fråga varför ni är trötta när vi minsann slitit arslet av oss på jobbet.

Vissa dagar får jag panik efter en timma av det som Fanny går igenom under TOLV timmar när jag jobbar. Skämmes! Bit ihop GODDAMMIT!

(Fanny, du är bäst tamigfan)

Till alla er män som har den där magen att klaga på era hemmamammor för att dom inte diskat, lagat mat, städat, putsat, skurat, fixat och donat ... BYT PLATS EN DAG med din hemmamamma.

Låt henne vila och inte behöva göra någonting när du gör allting, så får vi se hur mycket du vågar klaga sen.

Och klagar du i alla fall, så ...

... skit ner dig.

Jag är ledsen över bristen på aktivitet här inne.

Det har helt enkelt varit för mycket aktivitet där ute.

IRL, ni vet?

 

Har i alla fall börjat träna igen (idag),

och kör nu stenhårt för att kunna bära tanga på stranden.

Eller ah, kanokan.

Det är ett medvetet val att inte göra det.

För allas skull, inte bara min egen.

 

Började med 60 situps + 60 armhävningar + 14 sekunder planka + 7 sekunder planka + 19 sekunder planka + 11 sekunder planka + 26 sekunder planka + 2 sekunder planka + 43 sekunder planka.

Summa sumarum: ett stort misslyckande till första dag i träningsbyxan.

 

Behöver träna på grund av problem med ryggen.

Den har trilskats sedan 2003,

och har genom åren samlat på mig en hel del underbara minnen.

Jag minns den gången jag satt blöt av svett i endast underkläder,

på en toalett någonstans i Frölunda och ringde ambulans.

Kunde inte röra mig ur fläcken på grund av smärta.

När de hämtade mig, blev jag buren ut ur lägenheten som Rädda Willy.

(100% sanning)

 

Det råder tränings-mani här hemma.

Kommissarie Papi kröp långsamt genom lufttrumman som ringlade sig lång ovanför SVT:s alla inspelningsstudios. Efter tretton minuter kände han en doft. En välkänd doft. Hasch. Papi ålade försiktigt fram och haschdoften kittlade hans näsgångar än mer. Han kikade ner mellan ventilationsgallret och där nere, i finfina kostymer och vida leenden, satt ett gäng nissar. Papi kröp ner och klamrade sig fast på väggen, som den ninjafluga han var ... och spärrade upp öronen. På bordet stod en annan nisse med slipsen knuten hårt runt pannan och dansade till Doors-dängan, "The End".

     "Ey, kompisar, jag har en idé! Ni kommer fan trilla av pinn alltså, det är typ det värsta jag någonsin tänkt, någonsin ... typ."

     "Men fan, berätta Pedda, berätta. Vi sitter fan som på nålar fan!" skrek någon.

Pedda hyschade med långfingret framför sina nariga läppar.

     "Ok. Sänk musiken! Ge mig en till kaka! Lyssna. Ok. Ok. Ok ... ok. Ni vet Rakel? Hon den där "fixar-Rakel"?" sa Pedda och gjorde vågen sjutton gånger utan anledning.

     Duken som låg över det massiva ek-bordet lyftes sakta. "Meeeeeen tjeeeeenaaaaa ..."

     "Rakel? Varför ligger du under bordet?"

     "Nääääääää ..."

     "Och varför har du slaktmask på dig?"

     "Joooooooo ..."

Pedda avbröt med en sång om en gurka.

     "Ladidada, förfan.", avslutade han den något flummiga gurk-visan och fortsatte sedan direkt tillbaka till sin idé. "Tänk er en docka. Tänk er sedan en lampa. Lampdocka, förfan. Nå? Jag är fan bäst."

     Alla runt bordet tittade på varandra, frågande. Sedan ställde sig alla upp i slow-motion, till tonerna av Chariots of Fire med Vangelis.

     "Briljant!" ropade någon. "Du är ett geni!" skrek resten och sedan dansade alla nakna runt en eld gjord av Alfons-böcker och gamla Hajk-videoband.

     "Ooooooooooooh ... ska jag ta med mig saxen?" hördes en viskning under bordet.

Papi föll ner till golvet, död. Han kunde inte ta dumheten som osade runt i rummet och kvävde sig själv till döds ... med ren viljestryrka.

 

Ingen lyckades alltså förhindra vad som till slut blev ett av SVT:s största härdsmältor genom tiderna.

 

 

Skulle skriva en anteckning på Facebook precis,

och hittade min enda anteckning hittills:

 

"Fick sms av okänd avsändare:

'Va sägs om Fast and Furious 5 på onsdag? :)'

 

Mitt svar: "Hej, du okände filmhatare.

Jag skulle hellre slita mina polisonger i tusen bitar,

olla spisplattan på sexan,

bränna min frimärkssamling på bål,

slicka en kaskelott,

springa barfota i träskor fyllda av haggis,

och krypa över Vänern, än att se Fast and the Furious 5.

Även om det visar sig att du är känd,

kvinnlig och har bra tandkött.

Hejdå!"

 

Jag kommer dö ensam."

 

Hur det hela slutade, undrar du?

Jag såg Fast and the Furious 5 ... och tyckte den var skitbra.

 

Ahem.

Jag sitter här och skäms, du okände filmhatare.

Jag ber om förlåtelse, vem du än är, var du än är.

Du har min fulla respekt som medmänniska och filmkonnässör.

Jag är dig evigt tacksam och ... undernärd.

 

... undernärd?

 

...

UNDERSÅTE.

Jesus.

 

Anledningen till användande av citattecken: det jag gör i bassäng, hav och sjö är en skymf mot alla som SIMMAR.

Jag hankar mig fram, är väl mer en korrekt beskrivning.

Jag är som en vandrande pinne med spasmer, som försöker göra som alla andra men misslyckas något magiskt.

Alltså jag kan simma, det är inte det.

(Om simma är att precis lyckas hålla huvudet över ytan och ta sig fram genom att gräva så frenetiskt att armarna krampar efter tolv sekunder)

Lite plåster på såren var att bassängen var ett så kallat "rehab-bad" med en temp på ca 29 grader.

Lite för kallt, men hanterbart liksom.

Ps. Visste ni att sjöjungfrur finns på riktigt? Lämnar er med den tanken.

Gårdagens mest upplyftande tanke kom ifrån Fanny:

 

"Vi måste ju skriva testamente!"

 

End of conversation.

Jimmy 1, Fanny 0.

 

Eller vänta nu ... lite ... här ...

Är det ...

... Jimmy 0, Fanny 1?

 

Idag gjorde jag pannkakor till lunch.

Efter att ha ägnat alldeles för lång tid att försöka minnas receptet,

så tog jag min lilla hjälpreda till hjälp:

 

Gå igenom din telefonbok i telefonen och föreställ dig hur olämpligt, obekvämt och konstigt ett samtal med 99% av dom skulle vara.

Gör det inte: utmaning nummer två.

Till något helt annat: popcorn.

Köpte popcorn till dottern för ett tag sen som ett lite nyttigare substitut till tårta och bullar i högar.

Har ni tänkt på att popcorn är en av väldigt få saker där man äter resultatet av en explosion?

Av någon konstig anledning låter "cowboy" manligare än "cowman".

People do love them lists ... uh-huh?

Intalar jag mig själv och langar fram en till lista ur dammet på vinden.

Jag tycker synd om den som har en favorit-Kardashian (Ps. Pappan är bäst).

Listan skulle bli ofullständig. Ej möjlig att genomföra. Det är lite som med goda semlor, de finns helt enkelt inte.

Det finns bara två: inochut och utochin. Vilka jag båda använder.

Detta är en så kallad kuggis.

Jag har alltid velat ha ett coolt, fräckt, hippt smeknamn. "Burken", "Byxlös" eller "Skeletor". Jag har aldrig haft ett smeknamn, som hållit i sig. Jag är ledsen över det, på riktigt. Jag vill ha ett smeknamn, nu.

Är inte så sugen på fika och diverse godsaker.

Jag är lagd mer åt "ge mig det jag verkligen vill ha"-hållet.

Eftersom folk gillar listor så kommer här en lista på "5 saker Bitterpappan verkligen vill ha på fars dag".

Rubriken säger väl allt?

Du, irländska brevvän med fräknar, glasögon och eldrött hår som jag brevväxlade så flitigt med i mellanstadiet (1 brev, inget svar) ... vart tog du vägen? Hoppas inte IRA fått fatt dig.

Carlos, min vän, senast vi hördes ... eller fick du mitt brev? Jag har väntat på svar i ungefär tjugo år och undrar hur du mår. Hoppas inte kartellen har fått fatt dig.

Har önskat mig fred på jorden vid varje födelsedag, jul och namnsdag sedan urminnes tider. Mamma, nu har jag väntat länge nog och lägg på minnet: jag vill inte ha fler mjuka paket i form av strumpor och kalsonger.

Spelar ingen roll hur dagen ser ut i övrigt, jag vill ha min familj ... Fanny, Charlie och Sigge så nära som möjligt. Om det är med eller utan kakor spelar ingen roll, bara ni är med mig (plus de fyra första punkterna i välinslagna paket så klart).

Glad fars dag alla pappor där ute!

Jag har en stadigt växande skara av människor (?) som tittar in och verkar vilja stanna utan tvång.

Just nu har jag mellan 80 och 120 unika läsare per dag och sekten blir större och större för var vecka som går (om en vecka går, springer en dag?)

Ett stort tack till alla som tar sig tid ur sin tid att spendera tid hos mig och mina, oftast rätt så underligt sammansatta, ord och meningar.

Hoppas ni mår bra där ute!

Break the tension, så att säga.

Moget av mig, på flera plan.

Detta var, om mindre än en månad, fem år sedan. FEM.

Man kan ju föreställa sig som utomstående att våran relation har utvecklats och att vi nu kan göra saker som man egentligen inte gör inför varandra: bajsa med öppen dörr ... ja, typ det.

Men så idag.

När jag trodde jag var som mest safe med att: "jag kan minsann göra vad som helst, jag är inget äckelpäckel i Fannys ögon". DÅ.

Då råkar jag låna hennes tandborste.

När väl misstaget uppdagas, då tittar Fanny på mig i två sekunder, böjer sig ner mot en låda i badrummet och tar upp en ny, oöppnad tandborste.

Wait ... WHAAAAAAAT?

"Tandborsten är helig", fick jag till svar.

"Kom så ska jag prutta dig i ansiktet", sa jag och spottade mig i näven.

Autocorrect.

Jag har *de senaste dagarna, skulle det vara. Så fel det kan bli.

Alltså, missförstå mig rätt.

Jag tycker inte att det är fel med att äga en sexleksak, eller två.

Men det var inte ämnet för dagen.

Så.

*svettas*

Jag har de senaste dagarna skrivit på en novell för en tävling tidningen "Skriva" håller.

Därför har bloggen blivit lidande då all min frustration och bitterhet lagts på en text jag slutligen är sjukt nöjd med.

Novellen heter ganska så passande ändå: "Barnet" och jag ska nästkommande dagar överväga att lägga upp den här.

Nu ska jag andas lite.

All redigering av meningsuppbyggnad och detaljrikedom har tagit musten ur mig ... musten ... mmm.

JULMUST ÄR ÖVERSKATTAT!

Pjuh.

Glad to get that of my Christer.

*chest

Men nu fick jag fem minuter över och överraskar alla, inklusive mig själv, med ett inlägg av högsta kvantitet.

Lite kort, lite pubertalt.

Varför är det så att man aldrig blir bajsnödig på natten?

Kissa kan man ju behöva göra fyra gånger om det vill sig riktigt väl.

Men bajsa?

Nä.

Inte ur den här spenen till kropp i alla fall.

Sägas ska också att jag är glad att det är som det är.

Jag har det jobbigt nog med alldeles för många toalettbesök dagtid.

Finns ju liksom knappt tid över till annat.

Sånt som flugfiske, bokmärken och politik.

Ett av livets stora mysterier behöver en lösning känner ... well, antagligen bara undertecknad.

Help.

I need somebody.

Help.

Not just anybody.

He-e-e-eeeelp.

Ja.

Låt mig börja med att säga: jag har inte skyhöga krav på livet.

Så.

Ge mig ett gött mål mat om dagen och lite kärlek,

så kan jag nog räknas som nöjd.

Sen igår kväll har det dock trillat in besvikelse på besvikelse,

och nu sätter jag ner min 46:a stenhårt, så att dammet viner (?).

 

Nu får det vara nog.

 

Besvikelse 1:

Det ringde på dörren fyra (4!) gånger inom loppet av två timmar mellan 18 och 20.

Inte en enda gång var det postkod-lotteriet.

Det var inte heller varken Robert Aschberg eller Janne Josefsson.

Det var barn. Utspökade sådana.

Såg inte riktigt vad dom föreställde genom brevinkastet när jag skrek:

- JAG HAR INTE KÖPT TILLRÄCKLIGT MED BANANER!,

och sen slängde ut en möglig paprika.

 

Besvikelse 2:

Fanny tyckte hon hörde att vi fick post/brev/present in genom brevinkastet.

Med fjäderlätta glädjeskutt smekte jag mina knäskålar runt hörnen och vrår i lägenheten.

När jag kom fram till hallen alldeles tårögd av förväntan,

beskådade mina glansiga ögon att en av tre soppåsar lutade mot ytterdörren hade vält.

Våran present ur brevinkastet var alltså lite sopsörja utsmetat på hallkaklet.

Tack.

 

Besvikelse 3:

Idag var vi på ICA Maxi. Som en riktig liten kärnfamilj.

Vi handlade (tänkte att sightseeng was out of the question).

När vi senare kommer hem och jag langar upp den här på köksbordet: