Känner inte att jag hänger med i ungarnas tempo för tillfället. Charlies dagordning består just nu till största delen av att kuta runtruntruntrunt, försöka hoppa genom soffkuddarna och skrika, vad jag känner, ALLA ord rakt ut. In i mina åldrande öron.

"Gammalt" verkar vara bäst på fyra saker: gammalt vin, gammalt trä; lätt att bränna, gamla vänner som man kan lita på och gamla författare.

Nä. Nog så.

Man kan inte hjälpa att man bli äldre.

Därför: Botox.

Jag och Fanny ser inte alltid saker på samma sätt,

från samma håll eller med samma ögon (but whyyyyyyyy?!).

 

Som med den där lilla petitessen, "barnuppfostran".
Fanny skiter totalt i om hon brötar runt i köket,

och smäller i skåpsluckor bara för att,

sparkar på möbler för skojs skull

eller sjunger om nån jävla wreckingball när barnen har lagt sig.

 

 

Jag själv får ångest djupare än djupt över att barnen minsann kan vakna och så får man aldrig någonsin igen sova. Eller andas.

Därför går jag runt som en tyst ninja-mus och duckar/rullar/krälar/ålar/kryper/tassarpåtår ut ur sovrummet när jag sövt skrällena. Sen fortsätter kvällen i samma ångest-anda under några timmar tills jag själv smyger och lägger mig. Ovärdigt den bäste, jag vet.

 

Jag blev också varse idag om vad för sorts mamma Fanny bestämt sig för att bli när barnen är runt 14-15 år:

 

Charlie somnade i soffan vid klockan 15,

vilket kunde båda illa inför läggningen några timmar senare.

Men vi sa: "äh, låt henne sova en kvart eller nåt".

Det blev 30 min och sen var hon snorsvår att väcka.

Tills slut vaknade hon, vände sig in mot soffkudden,

med öppna ögon och vägrade prata med oss.

 

Jag: "Tänk om typ fjorton år ... att försöka väcka henne då."

 

Ursäkta, sa du sa du?

"Brutal", sa du sa du?

 

Kan fortfarande vakna upp mitt i natten med ett guttural-vrål,

kallsvettig och med mammas lete (läs: nylle) fastbränt på hornhinnan.

 

F*ck that.

Charlie. Sigge. Oroa er inte.

Jag ska vara vänlig och förstående.

Vill ni sova, ska ni få sova.

Inga betyg är värda mer än sömn.

 

Idag fick jag snilleblixten att vi skulle punkta upp en dagordning.

Alltså saker som jag och Fanny var tvungna att fixa innan månen gal.

Bra grej, tänker ni.

 

Jag har idag ringt CSN.

Jag har idag ringt Försäkringskassan.

Jag har idag sågat och lagt trall på mini-toan.

Jag har idag städat köket.

Jag har idag diskat.

Jag har idag burit in de två sista sommardäcken ifrån bilen.

Jag har idag tvätten kvar.

 

Jag kom även på att om man slutförde alla sina "uppdrag", så skulle man minsann prisas.

Sååå ... om jag nu tvingar mig själv till att fixa den där (s*tans, j*vla, h*elvetes) tvätten,

vad ska jag kräva för pris?

 

Pengar?

Sex?

Heldag på Stellas Lekland?

 

 

Hm.

Hmm.

Ahem.

 

Jag önskar att mitt pris blir att morgondagens punktade dagordning eldas upp,

glöms bort och aldrig får se dagsljuset igen.

 

Försökte baka pepparkakor med Charlie idag.

Det gick sådär.

Hon trodde de skulle bakas i magen.

 

Mitt första verk här.

Svar nej, Fanny ... Charlie ska INTE ha jackan på sig mitt i natten, när hon sover.

- Fanny? Har du bytt blöja på Sigge? Fanny? FANNY?

Fanny lyckades med konststycket att både vara hysteriskt rolig och ge mig en utskällning inom loppet av tio sekunder i natt.

Hon sov för övrigt ... men det förstod ni säkert, mina minions.

Det finns inte en, utan TRE anledningar till att ni behövt lida utav min frånvaro i några dagar.

För att inte detta ska bli ett långtsomf*n, oläsbart och kanduslutaskrivanujagorkarinteläsamer-inlägg, så listar jag här nedan de tre anledningarna till min frånvaro med enstaka, beskrivande ord:

 

Idag tog jag en promenad med ett barn på jobbet.

Skulle jag inte gjort.

 

Medan ungen brevé tuffa på utan bekymmer,

så slank meningen: "Oj, här vare halt!",

förbi mina nariga läppar minst tvåhundra gånger.

 

 

Jag kom på mig själv med att då och då ta tag i,

och krama ungens hand liiite för hårt.

Ifall jag skulle slinta och behövde någon att förhindra mina 85+ kilo att falla till marken.

Min tillit la jag på en nioårings taniga armar.

 

 

Till råga på allt så förfrös jag två stycken kroppsdelar.

Fingrar? Händer? Kinder? Ben? Öron?

Någon av dessa VANLIGA förfrysbara kroppsdelar, undrar ni.

Nej.

 

 

Jag snackar förstås om bröstvårtor ... nippleodeons, ni vet.

Såna där lätt utbuktande, koniska delar av bröstet som finns hos människor och andra däggdjur. Både hanar och honor. Hos människan omges den av en pigmenterad vårtgård. När kvinnor och honor ammar eller ger di, är det från bröstvårtan som mjölken kommer ut, från bröstkörtlarna. Bröstvårtan är även mycket känslig för smärta, temperatur och beröring.

 

 

Mina ramlade av någonstans mellan Myggvägen och Näverstigen.

Belöning fås vid upphittande.

Mitt största problem är dock att jag inte har speciellt tät skäggväxt. Ser mer ut som att jag svimmat och fallit handlöst ner i en pöl med lim och ... ehm ... könshår.

Jag börjar se anledningen till varför jag inte lyckades hålla kvar alla (läs: någon) läsare från häromdagen.

Charlie är definitivt mitt inne i en fas, som endast kan tolkas som någon slags "pre-trotsåldern".

Allt ska ifrågasättas, allt ska göras tvärtom; ja betyder nej ibland och tvärtom och inte alls, fast ibland ändå inte överhuvudtaget någonting, typ.

Och dessa tvångstankar.

Maten ska ätas upp och ner, drycken ska ut över bordet, matenochdrycken ska ner på golvet. Mamma och pappa ska börja gråta innan jag är färdig med dom.

För att inte tala om den lille odågan, Alfons Åberg ... "Näpp", Alfons? Really? You had to go there, did ya? DID YA?!

Charlies favoritord just nu: "näpp".

Och sen har vi även böjningen, "häpp".

Båda betyder, kort och gott: "öh, nej? Trodde du ja. Du kan tjata tills dö-dagar, jag bryr mig inte. Sådetså. Vem tror du att du är, Caesar Millan eller?"

Men hon är så klart underbar också, den lilla krabaten. Fantastisk unge på många sätt och vis.

Men ibland så ...

Känslan när du går ut ur en affär,

inte har spenderat så mycket som ett körvöre,

och bara kan tänka på: "var naturlig, du är oskyldig".

 

Den känslan har en dålig ovana att infinna sig från och med idag och ungefär tjugotvå dagar framåt.

PLUS mellandagarna då.

 

Så mitt tips är alltså: går du in i en affär, KÖP NÅGONTING! VAD SOM HELST! OM SÅ BARA PLOCKEPINN, SNODDAR ELLER OBLATER! BIDRA TILL KOMMERSIALISERINGEN!

 

Försök att undvika sitsen yours truly satte sig i förra året bara.

Blev så sjukt irriterad efter att jag tagit mig runt i hela Skövde,

köat mig fram till TIO stycken bankomater,

och alla sa samma sak: "otillräcklig kredit".

 

Idag hann jag jobba i exakt femtiotre minuter,

innan det var dags att åka hem igen.

Till de sjuke.

 

Hälften av familjemedlemmarna har fått sjukan idag.

Jag och Sigge är friskisar.

Fanny och Charlie är svettisar.

 

Det betyder bara en sak:

 

Papi/Sigge vs. Mami/Charlie.

Killarna mot tjejerna.

#notafairfightmänärbäst!

 

Vi män håller oss till det vi är bra på, såsom:

tv-spel, öldrickning och fotboll.

 

Och kvinnorna ... ja, de lär väl ligga i sängen och läsa Veckorevyn.

Måla naglarna. Och glutta Greys Anatomy.

 

Å andra sidan är både Fanny och Charlie,

mer man än vad jag någonsin kommer bli.

Ahem ...

 

Så ... Sigge, vad säger du?

Målar du mina naglar först, målar jag dina sen?