Nu får de se upp i himlen, Galne Gunnar är på intåg.
 
Ett göteborgsbesök rikare och en morfar fattigare inser jag hur livet kan ta alltför snabba vändningar.
På drygt tre veckor förändrades allt och inget blir någonsin igen som det varit.
Min morfar fattas mig från och med idag och...
Hallå! Kan någon ta och öppna Pärleporten,
morfars knutna näve sliter på den vita färgen!
Sådär ja, släpp in honom, han är ju så sugen på en whiskey.
 
Ensam i dödens väntrum tillsammans med den stundande sjuttioåringen vars lever gett upp alldeles för tidigt, fick jag säga hejdå.
 
Jag fick krama om det där ashäftiga men samtidigt svinläskiga pekfingret vars tipp förlorats längs livets hårda väg.
Tänk hur mycket jag smygtittat på det där fingret under min uppväxt och undrat hur man kan överleva att bli av med fingertoppen.
Du kunde... odödliga morfar.
För alltid.
 
Jag fick vandra med fingerspetsarna längs de tatuerade,
nu avsmalnade, armarna med urgamla, suddiga motiv jag än idag inte vet vad de föreställer.
Luffartecknet mellan tummen och pekfingret sitter dock fastnaglat på hornhinnan.
För alltid.
 
Tänker på hur du för några år sen förändrade allt vad "sån här är min morfar" var.
Långt hår, tatueringar och piercingar, nä det var inget för dig, enligt andra.
Oj, vilken katt kring het gröt jag varit för att folk runtikring mig sänt ut varningar om vad du tycker och tänker om sådant.
Men jag minns så väl dina egna ord för några år sen:

"nu när jag gått i pension... då vill jag pierca mig i örat! Har alltid velat ha en stor guldring, så jävla coolt!"

När jag plockat upp hakan från backen gled mungiporna isär och leendet du frambringade den dagen lever med mig, mina tatueringar och piercingar.
För alltid.
 
Att säga hejdå till morfar idag var det överlägset svåraste jag någonsin behövt göra.
Men jag är innerligt överlycklig att jag hann göra det innan du drog din sista suck en timme senare.
Du var en kämpe ända in i slutet och nu när du klivit över mållinjen avslutar du som en vinnare i mina ögon.
Även om du just förlorat ditt allra tuffaste race.
 
Du lever vidare i Leon, Charlie, Sigge, Olivia, Wilhelm, Emil och det ännu ofödda sommarbarnet hos Alex och Madde.
För alltid.

Du är evig, morfar.
Vila i frid.

PS. F*CK CANCER!

 

Senast det begav sig så kritade jag ner ett fint "OMBYGGNAD PÅGÅR".

Den ombyggnationen pågick i exakt elva minuter innan jag hittade andra, viktigare, projekt.

Antagligen ett brådskande toalettbesök eller två... eller hundrasextiosju.

Blir mycket sånt nu i och med diverse pulver och piller jag trycker i mig.

 

 

Tanken var att bloggen skulle få sig en skön ansiktslyftning, med ny banner och lite såna goa grejer.

Men vem fa-an o-o-orkar?!

Fan vad jag svär nuförti'n.

Blir bara så jävla arg.

VARFÖR HITTAR DE INTE DET DÄR PLANET?!?!

HUR KAN DET BARA FÖRSVINNA?!?!

AAAAAAAH... MIND BLOWN.

 

 

Jag behöver någon som drar in min dagsranson av mat ifall jag inte får tummen ur.

Jag behöver en person (eller ett djur! jag är inte rasist, men...) som fäller nedvärderande kommentarer till mig, som vrålar hädelser åt mitt håll, som sätter ner sin fot (eller tass... eller hov... eller vadmannumerkanhaförföttersomdjur) när jag inte gör som jag säger.

 

Vill bli en bättre människa.

Vill bli en av er (alltså inte en av er som krigar eller klubbar sälar eller ger choklad till hundar eller går före mig i busskön eller får mina ögon att tåras när jag måste stå upp i bussen eller skrattar och pekar när jag hulkar och sätter tårar i halsen och kräks över en fyraåring i barnvagn eller när fyraåringens tvärilskna muskelbyggarpappa sliter tag i min jacka, trär den över mitt huvud, slår mig snorhårt i solar plexus så att jag spyr inuti jackan och sedan måste gå igenom halva stan med eftermiddagens ägg-brunch insmord över hela mig.

 

 

Men jag SKA fixa till bloggen.

Jag SKA skriva oftare.

Och jag SKA aldrig igen skriva om knark, anabola, spyor eller osammanhängande.

 

...

 

oR Am i?!

Ska fixa ordning bloggen lite.

Håll till godo, den kommer se ut som sju svåra år ett tag.

 

Tjipp.

Jag gillar sport.

Riktig sport, alltså.

Sådana man tävlar i, på riktigt.

Där man blir blöt i alla veck av svett.

Där man får skrika ut sin ilska över missad guldmedalj/pallplats och senare få frågan "hur känns det?".

Där man tränar stenhårt i flera år för att sedan komma på tjugofjärde plats av tjugofem.

Där man sitter två och två (alt fyra och fyra för den som vågar testa något nytt) och juckar frenetiskt fram och tillbaka innan man äntrar en lång tub och senare kommer... i mål.

Varför får man inte tacklas i damhockey?

Det är sant.

DE FÅR INTE TACKLAS I DAMHOCKEY.

Det sägs att regeln kom till för att tjejerna från Kanada är i genomsnitt 20 cm längre och 20 kg tyngre än de andra ländernas spelare.

Vad sägs om att Kanadas tjejer får spela med killarna och de andra länderna får åka runt på isen och knuffas lite?

Hellre det än att det i stort sett blir konståkning, minus paljetter och piruetter, plus klubba och sömnpiller.

Och visst, curling är ganska lamt det med och i stort sett som vilket städjobb som helst. Men i slutändan är det hen med sopan som sitter där med en guldmedalj runt polokragen och du med ett dåligt skämt om curling.

Dikt om OS:

Tack för mig.

Så.

Facebook fyller alltså tio år nu i februari.

Detta event väcker en hel del känslor i min socialt sargade kropp.

En hel del frågor som mitt forna jag (innan Facebook) behöver ha svar på för att orka leva åtminstone februari ut.

 

Så.

Vad köper man till någon som fått dig att hata mänskligheten?

Som fått dig att bli smygberoende av en och fortsättningsvis borde klassas som knark?

Som myntat begreppen "like" och "statusuppdatering".

Begrepp som människor numera använder oftare i sitt vardagliga språk än "hej" och "hur mår du?".

 

Hur ställer man sig till någon som dagligen snor värdefull tid här på jorden för dig?

Som när man adderar alla spenderade minuter framför den där blåvita loggan får en att vilja kräkas ut ett:

 

"Förlåt, alla mina medmänniskor.

Förlåt för alla bebisbilder,

alla miljoner svintråkiga/onödiga/vadfantänktedumednudå?! statusuppdateringar,

alla "snälla tryck like på min bild/statusuppdatering för jag får inte tillräckligt med bekräftelse av min person från min direkta omgivning som familj, vänner och arbetskamrater".

Förlåt mig, mina barn, för att jag begraver ansiktet i ansiktsboken så fort jag får en sekund över. En sekunds blick som borde spenderats in i dina ögon.

Förlåt."

 

Jag hatar Facebook.

 

 

Det finns ingen hatkärlek som är större än den till detta sociala medie (medium?), som i år firar tio år.

Tio år som jag aldrig får tillbaka.

Tio år som antagligen blir tio till.

 

GRATTIS VÄRLDEN.

DU ÄR FACEBOOKS BITCH.

http://bitterpappan.blogg.se/enfilmomdagen/

Annars...

1. Välj ett jobb du älskar och du behöver inte jobba en enda dag i hela ditt liv, för det är helt omöjligt att hitta ett sånt jobb.

 

2. Jag borde börja bära omkring på en pappersbit, ifall någon attackerar mig med en sten.

 

3. "Åh nej, det här var ju läskigt, eller nåt LOL" - giraff i kvicksand.

 

Tänker även på andra saker, såsom: ångesten av att vakna 06.05, när bussen till jobbet går 05.45.

En på förhand löpfri dag pga av löpgrejer kvar på jobbet blev löpning i kängor, jeans, tjockkofta och vinterjacka.

SUPERMEGAFUNDAY.

 

På bussen häromdagen såg jag en kille i stormhatt och skinnrock.

Min antaganden:

 

1. Han är spökjägare.

2. Han är oskuld.

 

 

 

Idag har vi, hela familjen, varit runt och uträttat diverse ärenden.

Vi har besökt socialförvaltningen där jag äntligen fick bli pappa på riktigt.

Det har jag nu skrivit under på.

Vi har har varit hos polisen och fixat pass till Fanny.

"bättre snyggare i verkligheten än på kort", sa Fanny efter och mådde nog dåligt innerst inne.

Vi har varit på banken och fixat ny digipass, då Charlie Den Klåfingriga, knappat in fel kod tre gånger.

Bara för att jävlas, så klart.

Vi har fikat.

Charlie fick, som alltid, sockerkick.

Precis vad den ungen behöver. Hon är ju så lugn och stillsam annars.

Vi har varit på Willys och handlat. Bland annat Skalman-tandkräm till Charlie.

Ni som bor runt om i landet, ursäkta det där avgrundsvrålet som antagligen fick er att sätta Moccalatten i fel strupe.

Charlie kunde inte hålla sin nya tandkräm med tumvantar.

 

Tuff dag.

Många slitsamma ärenden.

Många kilometers promenad avverkade.

Men överlägset tuffast och något jag inte önskar mitt allra värsta fiende:

 

att få på Charlie tumvantarna.

 

Sicket jävla slagfält.

Varenda gång.

Blod, svett och tårar i tontals.

 

Och Charlie tyckte nog det var jobbigt också.

... somnade i soffan.

Har en tvål på jobbet.

En sån där med pump.

Den ska man akta sig för.

Tvålen kommer liksom inte ut sådär långsamt och gemytligt.

*ICH SPRITZE!!!*, skriker den och sen står man där,

alldeles... alldeles..."kommen på byxan".

Då är det inge lattjo att jobba vidare.

 

"Råkade" titta lite på Real Housewives igår.

Där var en fru som precis höll på att säga upp kontakten med sin bästa vän.

Vännen hade tydligen sagt "du borde skaffa dig en hobby".

Ehm.

Ja, tänk om man som rik kvinna i medelåldern skulle skaffa sig en hobby?

BEFÄNGT!

 

Har precis nattat två barn.

Det tog exakt 42 minuter.

Världsrekord av mig, ja. Tacktack.

 

Satt med nappflaskan i Sigges mun på vänstra sidan,

och högra handen i Charlies hår och killa nacken.

Sigge somnade.

Sigge vaknade.

Sigge spydde.

Jag släppte Charlie för att fixa kräka.

Charlies ögon var sådär igenstängda med ca en halv centimeter öppet.

Läskigt.

Sigge började gnöla.

Svetten rann (somna Charlie ... för guds skull, somna!)

Sigge gnöla än mer.

Charlie somnade.

VICTORY!

 

 

Sen somna Sigge omgående i sin säng.

Nu har jag minst fem timmar helt ensam att ta ihjäl.

Förslag?

 

... och kölden sätter in.

Flingpaketsleksak vad kallt det är ute.

Och inne.

Tamig överallt.

VillinteVillinteVillinteVillinteVillinteVillinte

VillinteVillinteVillinte

VillinteVillinteVillinteVillinteVillinte

Villinte

 

Sitter här med nipples styva nog att klyva tangentbordet framför mig.

Så glider bokstäverna isär och resten av inlägget blir oläsligt,

now you know why, friend.

 

Mina nippleodeons styvhet är en direkt konsekvens av mixen löpning från jobbet och svag människa i allmänhet, dålig tre-millimeter-utstående-köttbit-ut-ifrån-kroppen-kvalité i synnerhet.

 

Fanny har natten inatt.

Vi tar varannan med matning av Siggeluringen.

Är det tänkt i alla fall.

Det kommer sluta som alla andra nätter som är Fannys:

med att jag får ta allt efter 03.00 (när man är som allra piggast).

Det är tamig helt jävull omöjligt att väcka den där sjökon.

 

Nä, nu ska jag gå och smörja in mina två köttbitar med ... hudlotion ... tänkte jag skriva. Är det rätt? Eller ska man smörja in med tigerbalsam istället? Sweet&sour-sås?

 

Äh, vad vet jag.

Det får bli handsprit.

 

Nattis!

 

Jag är.

Det där mysiga med att ha en nyfödd är som bortblåst. SJÄLVKLART sniffar jag på honom minst tre timmar sammanlagt varje dag, men utöver det så är det fan en kamp.

En kamp mot spyfloder, black metal growl och bajskorvar för stora för att kunna komma ut utan assistans.

Jag hade förträngt alla problem vi hade med Charlie som nyfödd och står alltså nu med skägget i brevlådan tillsammans med ett gäng tickande brevbomber.

Charlie skriker konstant, men den delen av mina barn har vi redan avhandlat.

Hon har inte slutat sen sist.

"Men vafan skaffaru massa ungar om du tycker det är så jävla jobbigt då?!"

För att jag älskar de av hela min själ trots att 95% av dagarna går ut på att långsamt räkna till tio samtidigt som känslovågorna rullar fram utanpå kroppen.

Trots alla skitjobbiga stunder (och jag lovar, de är många) så skulle jag inte önska mig något annat liv eller några andra barn.

Jag rider ut stormen, även om den blåser hårt i plus minus tjugo år.

Det är åtagande som alldeles för många föräldrar ger upp på, alldeles för tidigt.

Jag har bara en önskan nu... i detta nu,

detta ögonblick och tillfälle.

Om jag får chansen, Gud, så vill jag...

...väldigt gärna... om jag får...

 

BLI VÄCKT AV DET TVÅ MINUTER LÅNGA TRUMSOLOT I PIPPI PÅ RYMMEN!
VARJE DAG HELST! TILLS JAG DÖDEN DÖR!

 

H.

E.

L.

V.

E.

T.

E.

 

Kan inte minnas om jag någonsin under mitt långa liv,

blivit så skräckslagen som när Charlie väckte mig med den fina lilla trudelutten häromdagen.

Det var som att de där ångest-av-att-vakna-tidigt-känslorna multiplicerades med ca en biljard.

 

Pippi Långstrump tar ibland fram känslor i mig som aldrig borde outas för min omvärld och mina medmänniskor.

Mina mörkaste, mest elakartade själademoner kravlar sig långsamt ut ur alla kroppsöppningar och hade jag inte haft den där underbara spärren att hindra de med, så skulle jag med största sannolikhet suttit på psyket med orangea flätor och samtalat med hästapor som inte existerar.

 

Ett exempel, por favor, säger ni?

Ich bin eine kleine wunderbar kindergarten, säger jag.

Visst, här får ni, med andra ord:

 

Den när Pippi, Tommy & Annika tappat bort Herr Nilson i nån jävla djungel/skog/buske.

Det resulterar i att de tre går och ropar/skriker/krämarpåsåinihelvete:

 

 

Har inte räknat, men det känns i hela min kropp som att deras späda barnröster skriker detta ca en biljard (?) gånger.

 

 

Gårdagskvällen avslutades med ett värdigt, tänkvärt och som vanligt underligt #Fannygoesapeshit-citat.

Dagen började bra med en rejäl översovning.

I folkmun: försovning.

 

 

Att min hjärna fortfarande inte fattar att den där kvarten "som jag bara ska sova lite till" inte är magisk.

Vad skulle den kvarten göra för min kropp som de andra sex timmarna på natten inte lyckats med?

Inte ett skit.

Ta lärdom nån jävla gång.

 

Sedan hitta jag inte mitt skärp.

Vilket är ett tecken från Gud att jag måste äta ännu mer Mcdonalds, pizza och lördagsgodispåalladagarpluslördagar?

A fatter 2014?

 

 

Dagen fortsatte sedan på jobbet med att jag förlorade både i nåt random barnspel,

och i Fia Med Knuff.

Vill poängtera att jag absolut inte är någon dålig förlorare,

men undrar samtidigt varför jag har så inihelvetes mycket otur i spel?!

Man kan väl få vinna någon enstaka gång åtminstone?!

Som sagt, inte dålig förlorare.

Bara lite bitter.

 

Nu har halva dagen gått.

Undrar vad som ska jävlas med mig härnäst ...

 

... du?

Sååå ...

Hallå där.

Nu har julstressen lämnat hemmet mitt.

Och en december månad som överlag var rätt sjuk.

Som i sjuksjuk.

Som i tolv (TOLV!) dagar spenderade hemma från jobbet.

Förkylningar, in-i-vägg-gång och matförgiftningar avlöste varann i ett.

 

Sååå ...

Charlie har upptäckt sina röstresurser.

(ibland lever vi som i en dröm)
Hon skriker.

Skriker åt allt.

Innan så skrek hon när hon antingen var hungrig eller trött.

Nu skriker hon när snutten ligger fem centimeter för långt bort,

eller samtidgt som Sigge skriker för ... att jävlas?

Hon skriker när hon hoppar sönder soffan,

när hon inte får av dockan sina kläder,

när ... ja, tamigfaen hela tiden.

 

 

Nu vill Fanny ha min dator.

För hon ska minsann göra oss rika och berömda.

Den som lever får se om hon lyckas med sin plan.

Vi håller väl tummarna allihopa?!

 

Tills nästa gång, kika in här.

Hajhaj.

Känner inte att jag hänger med i ungarnas tempo för tillfället. Charlies dagordning består just nu till största delen av att kuta runtruntruntrunt, försöka hoppa genom soffkuddarna och skrika, vad jag känner, ALLA ord rakt ut. In i mina åldrande öron.

"Gammalt" verkar vara bäst på fyra saker: gammalt vin, gammalt trä; lätt att bränna, gamla vänner som man kan lita på och gamla författare.

Nä. Nog så.

Man kan inte hjälpa att man bli äldre.

Därför: Botox.

Jag och Fanny ser inte alltid saker på samma sätt,

från samma håll eller med samma ögon (but whyyyyyyyy?!).

 

Som med den där lilla petitessen, "barnuppfostran".
Fanny skiter totalt i om hon brötar runt i köket,

och smäller i skåpsluckor bara för att,

sparkar på möbler för skojs skull

eller sjunger om nån jävla wreckingball när barnen har lagt sig.

 

 

Jag själv får ångest djupare än djupt över att barnen minsann kan vakna och så får man aldrig någonsin igen sova. Eller andas.

Därför går jag runt som en tyst ninja-mus och duckar/rullar/krälar/ålar/kryper/tassarpåtår ut ur sovrummet när jag sövt skrällena. Sen fortsätter kvällen i samma ångest-anda under några timmar tills jag själv smyger och lägger mig. Ovärdigt den bäste, jag vet.

 

Jag blev också varse idag om vad för sorts mamma Fanny bestämt sig för att bli när barnen är runt 14-15 år:

 

Charlie somnade i soffan vid klockan 15,

vilket kunde båda illa inför läggningen några timmar senare.

Men vi sa: "äh, låt henne sova en kvart eller nåt".

Det blev 30 min och sen var hon snorsvår att väcka.

Tills slut vaknade hon, vände sig in mot soffkudden,

med öppna ögon och vägrade prata med oss.

 

Jag: "Tänk om typ fjorton år ... att försöka väcka henne då."

 

Ursäkta, sa du sa du?

"Brutal", sa du sa du?

 

Kan fortfarande vakna upp mitt i natten med ett guttural-vrål,

kallsvettig och med mammas lete (läs: nylle) fastbränt på hornhinnan.

 

F*ck that.

Charlie. Sigge. Oroa er inte.

Jag ska vara vänlig och förstående.

Vill ni sova, ska ni få sova.

Inga betyg är värda mer än sömn.

 

Idag fick jag snilleblixten att vi skulle punkta upp en dagordning.

Alltså saker som jag och Fanny var tvungna att fixa innan månen gal.

Bra grej, tänker ni.

 

Jag har idag ringt CSN.

Jag har idag ringt Försäkringskassan.

Jag har idag sågat och lagt trall på mini-toan.

Jag har idag städat köket.

Jag har idag diskat.

Jag har idag burit in de två sista sommardäcken ifrån bilen.

Jag har idag tvätten kvar.

 

Jag kom även på att om man slutförde alla sina "uppdrag", så skulle man minsann prisas.

Sååå ... om jag nu tvingar mig själv till att fixa den där (s*tans, j*vla, h*elvetes) tvätten,

vad ska jag kräva för pris?

 

Pengar?

Sex?

Heldag på Stellas Lekland?

 

 

Hm.

Hmm.

Ahem.

 

Jag önskar att mitt pris blir att morgondagens punktade dagordning eldas upp,

glöms bort och aldrig får se dagsljuset igen.

 

Försökte baka pepparkakor med Charlie idag.

Det gick sådär.

Hon trodde de skulle bakas i magen.

 

Mitt första verk här.

Svar nej, Fanny ... Charlie ska INTE ha jackan på sig mitt i natten, när hon sover.

- Fanny? Har du bytt blöja på Sigge? Fanny? FANNY?

Fanny lyckades med konststycket att både vara hysteriskt rolig och ge mig en utskällning inom loppet av tio sekunder i natt.

Hon sov för övrigt ... men det förstod ni säkert, mina minions.

Det finns inte en, utan TRE anledningar till att ni behövt lida utav min frånvaro i några dagar.

För att inte detta ska bli ett långtsomf*n, oläsbart och kanduslutaskrivanujagorkarinteläsamer-inlägg, så listar jag här nedan de tre anledningarna till min frånvaro med enstaka, beskrivande ord:

 

Idag tog jag en promenad med ett barn på jobbet.

Skulle jag inte gjort.

 

Medan ungen brevé tuffa på utan bekymmer,

så slank meningen: "Oj, här vare halt!",

förbi mina nariga läppar minst tvåhundra gånger.

 

 

Jag kom på mig själv med att då och då ta tag i,

och krama ungens hand liiite för hårt.

Ifall jag skulle slinta och behövde någon att förhindra mina 85+ kilo att falla till marken.

Min tillit la jag på en nioårings taniga armar.

 

 

Till råga på allt så förfrös jag två stycken kroppsdelar.

Fingrar? Händer? Kinder? Ben? Öron?

Någon av dessa VANLIGA förfrysbara kroppsdelar, undrar ni.

Nej.

 

 

Jag snackar förstås om bröstvårtor ... nippleodeons, ni vet.

Såna där lätt utbuktande, koniska delar av bröstet som finns hos människor och andra däggdjur. Både hanar och honor. Hos människan omges den av en pigmenterad vårtgård. När kvinnor och honor ammar eller ger di, är det från bröstvårtan som mjölken kommer ut, från bröstkörtlarna. Bröstvårtan är även mycket känslig för smärta, temperatur och beröring.

 

 

Mina ramlade av någonstans mellan Myggvägen och Näverstigen.

Belöning fås vid upphittande.

Mitt största problem är dock att jag inte har speciellt tät skäggväxt. Ser mer ut som att jag svimmat och fallit handlöst ner i en pöl med lim och ... ehm ... könshår.

Jag börjar se anledningen till varför jag inte lyckades hålla kvar alla (läs: någon) läsare från häromdagen.

Charlie är definitivt mitt inne i en fas, som endast kan tolkas som någon slags "pre-trotsåldern".

Allt ska ifrågasättas, allt ska göras tvärtom; ja betyder nej ibland och tvärtom och inte alls, fast ibland ändå inte överhuvudtaget någonting, typ.

Och dessa tvångstankar.

Maten ska ätas upp och ner, drycken ska ut över bordet, matenochdrycken ska ner på golvet. Mamma och pappa ska börja gråta innan jag är färdig med dom.

För att inte tala om den lille odågan, Alfons Åberg ... "Näpp", Alfons? Really? You had to go there, did ya? DID YA?!

Charlies favoritord just nu: "näpp".

Och sen har vi även böjningen, "häpp".

Båda betyder, kort och gott: "öh, nej? Trodde du ja. Du kan tjata tills dö-dagar, jag bryr mig inte. Sådetså. Vem tror du att du är, Caesar Millan eller?"

Men hon är så klart underbar också, den lilla krabaten. Fantastisk unge på många sätt och vis.

Men ibland så ...

Känslan när du går ut ur en affär,

inte har spenderat så mycket som ett körvöre,

och bara kan tänka på: "var naturlig, du är oskyldig".

 

Den känslan har en dålig ovana att infinna sig från och med idag och ungefär tjugotvå dagar framåt.

PLUS mellandagarna då.

 

Så mitt tips är alltså: går du in i en affär, KÖP NÅGONTING! VAD SOM HELST! OM SÅ BARA PLOCKEPINN, SNODDAR ELLER OBLATER! BIDRA TILL KOMMERSIALISERINGEN!

 

Försök att undvika sitsen yours truly satte sig i förra året bara.

Blev så sjukt irriterad efter att jag tagit mig runt i hela Skövde,

köat mig fram till TIO stycken bankomater,

och alla sa samma sak: "otillräcklig kredit".