Nu får de se upp i himlen, Galne Gunnar är på intåg.
 
Ett göteborgsbesök rikare och en morfar fattigare inser jag hur livet kan ta alltför snabba vändningar.
På drygt tre veckor förändrades allt och inget blir någonsin igen som det varit.
Min morfar fattas mig från och med idag och...
Hallå! Kan någon ta och öppna Pärleporten,
morfars knutna näve sliter på den vita färgen!
Sådär ja, släpp in honom, han är ju så sugen på en whiskey.
 
Ensam i dödens väntrum tillsammans med den stundande sjuttioåringen vars lever gett upp alldeles för tidigt, fick jag säga hejdå.
 
Jag fick krama om det där ashäftiga men samtidigt svinläskiga pekfingret vars tipp förlorats längs livets hårda väg.
Tänk hur mycket jag smygtittat på det där fingret under min uppväxt och undrat hur man kan överleva att bli av med fingertoppen.
Du kunde... odödliga morfar.
För alltid.
 
Jag fick vandra med fingerspetsarna längs de tatuerade,
nu avsmalnade, armarna med urgamla, suddiga motiv jag än idag inte vet vad de föreställer.
Luffartecknet mellan tummen och pekfingret sitter dock fastnaglat på hornhinnan.
För alltid.
 
Tänker på hur du för några år sen förändrade allt vad "sån här är min morfar" var.
Långt hår, tatueringar och piercingar, nä det var inget för dig, enligt andra.
Oj, vilken katt kring het gröt jag varit för att folk runtikring mig sänt ut varningar om vad du tycker och tänker om sådant.
Men jag minns så väl dina egna ord för några år sen:

"nu när jag gått i pension... då vill jag pierca mig i örat! Har alltid velat ha en stor guldring, så jävla coolt!"

När jag plockat upp hakan från backen gled mungiporna isär och leendet du frambringade den dagen lever med mig, mina tatueringar och piercingar.
För alltid.
 
Att säga hejdå till morfar idag var det överlägset svåraste jag någonsin behövt göra.
Men jag är innerligt överlycklig att jag hann göra det innan du drog din sista suck en timme senare.
Du var en kämpe ända in i slutet och nu när du klivit över mållinjen avslutar du som en vinnare i mina ögon.
Även om du just förlorat ditt allra tuffaste race.
 
Du lever vidare i Leon, Charlie, Sigge, Olivia, Wilhelm, Emil och det ännu ofödda sommarbarnet hos Alex och Madde.
För alltid.

Du är evig, morfar.
Vila i frid.

PS. F*CK CANCER!

 

Senast det begav sig så kritade jag ner ett fint "OMBYGGNAD PÅGÅR".

Den ombyggnationen pågick i exakt elva minuter innan jag hittade andra, viktigare, projekt.

Antagligen ett brådskande toalettbesök eller två... eller hundrasextiosju.

Blir mycket sånt nu i och med diverse pulver och piller jag trycker i mig.

 

 

Tanken var att bloggen skulle få sig en skön ansiktslyftning, med ny banner och lite såna goa grejer.

Men vem fa-an o-o-orkar?!

Fan vad jag svär nuförti'n.

Blir bara så jävla arg.

VARFÖR HITTAR DE INTE DET DÄR PLANET?!?!

HUR KAN DET BARA FÖRSVINNA?!?!

AAAAAAAH... MIND BLOWN.

 

 

Jag behöver någon som drar in min dagsranson av mat ifall jag inte får tummen ur.

Jag behöver en person (eller ett djur! jag är inte rasist, men...) som fäller nedvärderande kommentarer till mig, som vrålar hädelser åt mitt håll, som sätter ner sin fot (eller tass... eller hov... eller vadmannumerkanhaförföttersomdjur) när jag inte gör som jag säger.

 

Vill bli en bättre människa.

Vill bli en av er (alltså inte en av er som krigar eller klubbar sälar eller ger choklad till hundar eller går före mig i busskön eller får mina ögon att tåras när jag måste stå upp i bussen eller skrattar och pekar när jag hulkar och sätter tårar i halsen och kräks över en fyraåring i barnvagn eller när fyraåringens tvärilskna muskelbyggarpappa sliter tag i min jacka, trär den över mitt huvud, slår mig snorhårt i solar plexus så att jag spyr inuti jackan och sedan måste gå igenom halva stan med eftermiddagens ägg-brunch insmord över hela mig.

 

 

Men jag SKA fixa till bloggen.

Jag SKA skriva oftare.

Och jag SKA aldrig igen skriva om knark, anabola, spyor eller osammanhängande.

 

...

 

oR Am i?!