ombyggnad pågår
Ska fixa ordning bloggen lite.
Håll till godo, den kommer se ut som sju svåra år ett tag.
Tjipp.
Heja Sverige!
Jag gillar OS.
Jag gillar sport.
Riktig sport, alltså.
Sådana man tävlar i, på riktigt.
Där man blir blöt i alla veck av svett.
Där man får skrika ut sin ilska över missad guldmedalj/pallplats och senare få frågan "hur känns det?".
Där man tränar stenhårt i flera år för att sedan komma på tjugofjärde plats av tjugofem.
Där man sitter två och två (alt fyra och fyra för den som vågar testa något nytt) och juckar frenetiskt fram och tillbaka innan man äntrar en lång tub och senare kommer... i mål.
Jag gillar OS.
Men inte all sport.
Varför får man inte tacklas i damhockey?
Det är sant.
DE FÅR INTE TACKLAS I DAMHOCKEY.
Det sägs att regeln kom till för att tjejerna från Kanada är i genomsnitt 20 cm längre och 20 kg tyngre än de andra ländernas spelare.
Vad sägs om att Kanadas tjejer får spela med killarna och de andra länderna får åka runt på isen och knuffas lite?
Hellre det än att det i stort sett blir konståkning, minus paljetter och piruetter, plus klubba och sömnpiller.
Och visst, curling är ganska lamt det med och i stort sett som vilket städjobb som helst. Men i slutändan är det hen med sopan som sitter där med en guldmedalj runt polokragen och du med ett dåligt skämt om curling.
Jag gillar OS.
Dikt om OS:
Heja Sverige, friskt humör,
det är ni som guldet tar,
fast kanske inte, ät mer smör.
Träna hårt, ni chansen har,
om inte ryssen dopar gör.
Mor och far, mor och far,
ni är de bästa, Se och Hör,
är en tidning som jag "inte" läser,
skriver de något intressant?
Heja Sverige, ni är de bästa,
men... men... var det inte mor och far?
Ni är också ganska bra,
men OS är det bästaste,
förutom det som inte är bäst,
Ryssland, Ryssland, Ryssland!
Tack för mig.
In your face, Facebook.
Så.
Facebook fyller alltså tio år nu i februari.
Detta event väcker en hel del känslor i min socialt sargade kropp.
En hel del frågor som mitt forna jag (innan Facebook) behöver ha svar på för att orka leva åtminstone februari ut.
Så.
Vad köper man till någon som fått dig att hata mänskligheten?
Som fått dig att bli smygberoende av en och fortsättningsvis borde klassas som knark?
Som myntat begreppen "like" och "statusuppdatering".
Begrepp som människor numera använder oftare i sitt vardagliga språk än "hej" och "hur mår du?".
Hur ställer man sig till någon som dagligen snor värdefull tid här på jorden för dig?
Som när man adderar alla spenderade minuter framför den där blåvita loggan får en att vilja kräkas ut ett:
"Förlåt, alla mina medmänniskor.
Förlåt för alla bebisbilder,
alla miljoner svintråkiga/onödiga/vadfantänktedumednudå?! statusuppdateringar,
alla "snälla tryck like på min bild/statusuppdatering för jag får inte tillräckligt med bekräftelse av min person från min direkta omgivning som familj, vänner och arbetskamrater".
Förlåt mig, mina barn, för att jag begraver ansiktet i ansiktsboken så fort jag får en sekund över. En sekunds blick som borde spenderats in i dina ögon.
Förlåt."
Jag hatar Facebook.
Jag älskar Facebook.
Det finns ingen hatkärlek som är större än den till detta sociala medie (medium?), som i år firar tio år.
Tio år som jag aldrig får tillbaka.
Tio år som antagligen blir tio till.
GRATTIS VÄRLDEN.
DU ÄR FACEBOOKS BITCH.
